Här är dagboken från vår resa.
Bildgalleri hittar du HÄR (öppnas i nytt fönster)



Lördag 20 augusti
Sammanstrålar på Arlanda med den svenska delen av gruppen: Johnny och Peter från Katrineholm och Frans och Adam från Stockholm. Vi har varit oroliga för att vi har för mycket packning, men när vi ser laxfiskarna som ska åka med samma plan som vi slappnar vi av. Bara deras spöfodral är större än vår sammanlagda packning! Nja, kanske inte riktig, men nästan. Vi får i alla fall plats allihop, och något tidigare än på utsatt tid lyfter planet mot Murmansk.
Allt går som det ska, och två timmar senare kan vi skaka hand resten av gruppen: far och söner Drægebø - Ivar, Cato och Kjetil. Tre lika trevliga som vildmarksvana norrmän.
Vi får vänta ett par timmar innan bussen avgår, och passar på att trimma utrustningen. Ny backing och nya linor spolas på nya rullar. Grabbarna har varit ute och shoppat rejält inför resan. Hoppas det ger utdelning…
Så snart bussen mot Tomani startat förstår vi att den här resan inte är någonting för mesar. Chauffören snittar ungefär 100 knyck på den undermåliga vägen, och vi håller fast oss så gott det går för att kunna sitta kvar på sätena. Trots den vilda framfarten kommer vi helskinnade fram, och kan efter en halvtimmes väntan lassa in våra grejer i den stora helikoptern.
Efter en halvtimme i helikoptern är grabbarna hänförda – ”Det finns ju hur mycket vatten som helst”. De har trängts vid de små fönstren och häpnat över det karga och fascinerade landskapet.
Nu är det dags att fascineras av Rhynda laxfiskecamp. Mitt ute i ödemarken har Peter Power byggt upp en förstklassig anläggning, där laxfiskare bor i enkelrum och flygs ut med helikopter till de bästa ställena vid älven. Efter dagens fiske samlas de och äter trerätters middag med årgångsvin och diskuterar plast- eller silkelina, tweed eller gore-tex, splitcane eller grafit…
Vi nöjer oss med tvårätters lunch bestående av först soppa och sedan kött. När vi ätit får vi meddelandet att det är dags att desinficera våra fiskegrejer, och att ”doktorn” står och väntar vid sin plastbalja. Vi får doppa våra vadare, vadarskor och använda flugrullar. Vi funderar på vad det är för medel, det luktar bara svagt av diskmedel. Nåja, bra att de ser till att diverse baciller inte sprids hit.
Vid helikoptern möter vi vår kock för veckan, Volodja. Han har arbetat som guide och kock i området i 14 år, och pratar riktigt bra engelska. Vi förstår ganska snart att han kan bidra med en hel del matnyttiga tips även kring fisket.
Vid sjutiden landar vi på en höjd vid den lilla älven Pina. Vädret är grått, regnet hänger i luften och en envis nordlig vind sliter i våra byxben. Det är dock ingenting som grabbarna märker någonting av. Det är någonting med deras ögon, de liksom tindrar…
Efter lägerresning och genomgång av reglerna drar alla iväg på fiske. Vid midnatt ska vi äta middag och summera dagen.
Det är ett gäng nöjda fiskare som stapplar in i tältet när klockan närmar sig tolv. Adam och Frans berättar att de alldeles vid lägret, efter en kvarts fiske, stått och dubbeldrillat! Norrmännen som fiskat nedströms har haft kanonfiske med bl.a. två öringar på nästan tre kilo. Jag frågar vad de använt för fluga, och blir förvånad när de säger att de tagit alla sina fiskar på torrt. Cato konstaterar att ”Vi fiskar kun torrt, bara torrt!”. När vi summerar har vi fått nio fiskar över kilot under de första tre timmarnas fiske. Kola håller måttet!
Volodja bjuder på god köttgryta med potatismos, och det är ett hungrigt gäng som sitter vid bordet. Allt som ställs fram tar slut på 10 sekunder – korv, skinka, bröd, grönsaker.
Klockan ett är det god natt, och det är åtta nöjda flugfiskare som somnar samma ögonblick som huvudet träffar kudden.



Söndag 21 augusti
Vaknade kl 07.00. Vindstilla och blå himmel. Härlig frukost med ägg och bacon, korv, gröt, kaffe, juice, mackor och chokladbitar. Under frukost drog tyvärr molnen in och vinden tilltog.
Norge gick nedströms och resten uppströms. Det är fina platser överallt! Vi har grymt fiske, och får ofta flera fiskar på samma ställe. Jag provkastar Frans nya spö på ett ställe där han precis fått en fin öring. I andra kastet drar det på en rejäl fisk som jag bommar eftersom jag inte var beredd med mothugget. Hur tätt kan de egentligen stå?
Peter har lite oflyt och missar flera påslag. Han får förtur vid en giftig nacke, och drar äntligen på en rejäl öring, som efter några minuter ligger i håven. Skönt, nu har alla fått fisk!
Vi sammanstrålar i lägret för lunch – soppa och kött med ris. Efter lunchen väljer några att krypa in i tälten en timme. Andra drar direkt ner till älven - ”Vi är väl för f-n inte här för att sova…”
Vi bestämmer med Volodja att middagen ska vara färdig kl 23.
Eftermiddagens och kvällens fiske har varit strålande. Herrar Drægebø har fått flera fina fiskar på torrfluga (”Kun torrt…”), och berättar med inlevelse hur stora fiskar slitit sig och hur vilda fiskar varit mer över än under vattnet. Jag har nog aldrig varit med om någon som så snabbt blivit fartblind och smittats av den obotliga kolabacillen som Kjetil. På frågan ”Fick ni några stora?” svarade han ”Nej, den största var bara på 2,8”.
Adam har fått en riktig feting: 63 centimeter och så kraftig att han inte fick ihop händerna runt buken. Öringarna här i Pina är verkligen något extra. Det är färre centimeter per kilo fisk här än i många andra vatten.
Johnny har dragit på en fisk som tog honom på en festlig resa: längst upp på sträckan, på nacken innan första sjön hugger en fin fisk. Helt resolut vänder den om och drar ner i forsen. Johnny följer efter så gott det går. Forsen är full av stenar, men Johnny lyckas styra fisken rätt vid varenda en. Flera gånger tror han att han ska kunna håva fisken, men varje gång fortsätter fisken nerströms. Inte förrän efter tjugo minuter och 200 meter nerströms sluter sig håvgarnet kring en fantastisk fisk. Trekilosvågen går i botten med ett resolut Klock! och måttbandet visar på ”bara” 57 centimeter. I regel är en trekilosfisk över 60 centimeter, men tydligen inte här i Pina.
Peter och Frans har lite segare fiske med missade hugg och virvlar efter flugan. Peter lyckas till sist kroka en fin fisk som efter en kort kamp försvinner med flugan i käften. Surt, sa Peter. Han fick i alla fall lite tröst när han senare landade en kilofisk.



Måndag 22 augusti
Vaknade vid fyratiden. Fan vad kallt! På med fleecebrallor och -tröja, yllemössa och vantar. Sov sedan som en baby till klockan åtta, då klockan ringde.
Vid frukosten konstaterar vi att det inte bara är jag som frusit. Under natten måste temperaturen varit nere och nosat på nollan. Vi planerar dagen, och jag undrar om det är några som är sugna på att gå över till Litza. Alla utom Johnny vill dock stanna kvar vid Pina och det kanonfiske älven erbjuder. Volodja fixar lite matsäck åt oss, burkskinka och korv från Moskva, och sedan ger vi oss av. Jag har dock missuppfattat var på kartan vårt läger ligger, och vi går därför för långt söderut. När vi gått i 20 minuter ser vi älven och två fiskre som står vid en nacke. Jag blir irriterad och funderar på vad det är för tjuvfiskare som fiskar på vår sträcka. När vi närmar oss verkar fiskarna mer och mer bekanta, och till sist kan vi konstatera att det är Kjetil och Cato. Nu snurrade det till ordentligt i huvudet på mig – vad gör de här, i Litza? När vi sansat oss och tittar oss omkring ser vi att vi faktiskt är vid Pina! I och med att vi gick för långt söderut, och dessutom höll lite åt vänster, har vi gått i en halvcirkel och kommit tillbaka till Pina, uppströms lägret. Vilka stjärnor, jag tror jag ska satsa på en karriär som orienterare. O-ringen nästa!
Nu har vi tappat tron på vår egen orienteringsförmåga, och väljer att följa älven längre uppströms. Vi går förbi den första sjön och kommer till strömmar som kanske är helt ofiskade i år. Även här är älven perfekt, med fors, sel, fors, sel i en oändlig rad. Vi börjar fiska vid en nacke där mängder av stora stenar delar upp älven. Johnny bommar en fin fisk på ett av de första kasten, och väljer sedan att gå vidare. Jag stannar kvar en stund, och lutad mot en sten vänder jag näsan mot solen. En halvtimme senare vaknar jag med ett ryck – ”Var är jag?” Tänk att man sover så fantastiskt skönt vid älven, med ett stilla brus som bakgrundsljud. Jag gör ett försök på nacken och lyckas efter viss övertalning få en öring på två och ett halvt kilo att ta min fritt driftande harörenymf.
Vi har några fler kontakter, men lyckas inte landa någon mer fisk. Jag lyckades kroka en fisk på en svårtillgänglig nacke, då jag matade ut hela fluglinan och säkert tio meter backing för att kunna presentera min stora Lothar precis i suget. Självklart gick fisken direkt utför den korta forsen. Jag höll emot så mycket jag kunde, men det slutade som det var förutspått – tafsspetsen kom tillbakafarande tom.
Vi sammanstrålade i mattältet med resten av gänget vid halvtiotiden. Den klarast lysande stjärnan vid matbordet denna dag är utan tvekan Peter. Hade han ett otursförföljt fiske i går, så har det gått desto bättre idag. Han har inte bara krokat och landat en öring på 3,8 kg, han har också dragit ytterligare åtta i varierande storlek!
I övrigt berättar de som fiskat nerströms att fisket varierat under dagen. Från små, små ”nedsugningar” av flugan, till hårda tillslag utan tvekan.
Frans har äntligen fått sin eftertraktade ”kolaklubba” – en öring på över två kilo. Nu är alla med i klubbaklubben!
God natt klockan 12.30.



Tisdag 23 augusti
Vaknade vid fyratiden. Fan vad varmt! Av med allt utom kalsingar. Sov sedan som en baby till klockan åtta, då klockan ringde.
Flyttdag. Nu har vädret vänt. Det är fortfarande ganska kallt i luften, men solen värmer skönt, och molnen förekommer endast glest. Men vinden! Det blåser varma stormvindar från söder.
Helikoptern kommer och hämtar oss klockan 14.30, så det finns tid för några timmars fiske. Alla är vid det här laget smått förälskade i Pina, och en viss separationsångest märks. Norrmännen har haft lite otur och upptäckt rejäla hål i två av sina vadare. Ivar stannar kvar i lägret för materielvård medan sönerna drar nedströms till favoritströmmarna. Johnny, som är gammal dykare, har med sig speciallim för neoprene. Det är perfekt eftersom det härdar direkt, och hålen verkar inte vara ett så stort problem som vi först trodde.
Klockan tolv har Volodja lunchen klar och vid matbordet summerar vi förmiddagens fiske. Cato berättar om sin senaste rekordfisk. Vid ett ställe där älven trycks ihop hade han smugit fram, nästan på knä. Fem, sex meter från strandkanten lägger han första kastet, och det är bara tafsen som landar på vattnet. En stor fisk går upp och tar torrflugan och Cato sätter kroken. Fisken rusar i expressfart nerströms och Cato följer efter. När han kommer i kapp vänder fisken och rusar lika långt uppströms. Sådär håller det på ett bra tag, men till sist ligger fisken redo för håven. Cato vadar ut i det knädjupa vattnet och fisken ligger i håven. Jubel utbryter! Inte förrän nu kommer Cato på att Ivar håller på och lagar hans vadare i lägret. Han har bara vanliga kängor på sig! Men vad gör det när man står med en 63 centimeter lång och tre och ett halvt kilo tung öring i håven…
Kjetil har oflyt och knäcker tafsen på en fin fisk precis nedströms lägret. Vi sitter allihop uppe på åsen och ser hela händelseförloppet. Han pekar ut fisken, kastar ett perfekt kast, fisken går upp och tar flugan. I motrycket är flugan borta och Kjetil sliter av sig kepsen och kastar den i vattnet. Han går dock inte fisklös, utan har redan fått två fina fiskar, vilket de flesta andra också fått. Alla utom Ivar som haft fullt upp med att laga sönernas vadare. En gång far, alltid far…
På utsatt tid kommer helikoptern och landar bredvid berget av grejer. Snabbt lastar vi in allt och så iväg mot Kharlovka. När vi flugit en bit landar helikoptern, men ingenting stämmer. Volodja och jag tittar på varandra och konstaterar att vi är vid fel lägerplats, nämligen Sconeshôlen. Ingen fara, kockvolodja skriker i örat på helokoptervolodja och misstaget är tillrättat. Vi lyfter och när vi landar nästa gång är det vid Dreampool Kharlovka.
Lika snabbt som vi lastade in lastar vi nu ur helikoptern, och på tre minuter är vi åter ensamma. Vilket ställe! Gruppen är hänförd, och det blir inte sämre av att en fin fisk hoppar i utloppsströmmen precis vid lägerplatsen. Frans bara måste prova och får direkt en öring på bortåt två kilo. Febril aktivitet utbryter då alla ska få på sig vadare, tackla spön, välja fluga och dra iväg. Efter bara några minuter är jag ensam kvar i lägret. Jag tar det lite lugnt och ägnar mig åt lite materielvård, ser över tafsarna, provar en annan lina till mitt nya spö. Jag ställer mig alldeles vid lägret för att prova linan och tillsammans med vinden kastar jag nästan ”hur långt som helst”. Backingknuten åker ut genom ringarna, tafsen sträcker och presenterar torrflugan perfekt drygt 30 meter ute i poolen. Jag blir lite impad av kastet och kommer mig inte för att göra motryck när en öring, nästan direkt, går upp och tar flugan. Några kast senare lyckades jag med ett likadant kast och bommade fisken en gång till. Svårt att kroka fisken på det avståndet.
Jag går nedströms för att kolla in den pool som Volodja pratat så mycket gott om, Scientist pool. Jag hittar Johnny vid en av de finaste pooler jag sett, ett långt lugnflyt avslutas med en perfekt nacke. Nedströms delas älven upp i flera strömmar mellan stora undervattensstenar. Nu har vinden som genom ett trollslag mojnat, och älven som det tidigare gick gäss på ligger spegelblank. Det är första gången under veckan som flygfäna är lite besvärande. Knotten kryper in i ögon och öron, och struntar helt i att vi smörjer in oss med de senaste medlen Apoteket har att erbjuda.
Johnny har fått en öring på 1,9 bara ett par meter från land. Nöjd! Vi tar en varsin Snickers och blickar ut över älven. Knotten får ett skrovmål, men vi bryr oss inte. Kan det bli bättre än så här?
Nedanför forsen vid lägret hittar vi Frans, Adam och Peter. Frans och Peter har fått varsin tvåkilosfisk, och Adam fortsätter ha oflyt. Han får ett sånt där panghugg och hinner tänka att ”Ja, den sitter!” innan fisken rensar linan från allt vad tafs heter. Måste ha varit en lax. Han står kvar och nöter ett tag på samma ställe, men det ger inget mer.
Vid middagen konstaterar vi att Dreampool gör skäl för sitt namn.



Onsdag 24 augusti
Vaknar i ett hett tält, sovsäcken klibbar. Tänker direkt på den missade öringen från igår, och så snart jag väckt resten av lägret greppar jag flugspöet som står färdigt vid tältet. På första kastet som sträcker ut tillräckligt går fisken upp och tar, men jag missar. På nästa kast är varenda nödvändig muskel på helspänn, och jag gör motryck nästan innan fisken tar flugan. Jag får ropa efter håv eftersom jag står i bara långkalsingar. Adam kommer och håvar en perfekt, tätprickig öring på 1,6 kg. Före frukost, direkt utanför tältet – finns det en bättre lägerplats för en öringfiskare någon annanstans i världen?
Som vanligt delar vi upp oss efter frukost. På grund av den kraftiga vinden bryr vi oss inte om att blåsa upp gummibåten. Det går ändå bara att kasta från älvens södra strand. Och knappt det…
Vid lunchen klockan 15 träffas vi i mattältet. Johnny är den som har mest att berätta. Han har gått ner till Näset nedströms Scientist Pool. Ett ställe där älvens hela bredd pressas samman till ett relativt smalt näs, där du nästan täcker hela älvens bredd med vanliga kast. Först missade han en jätteöring som stack upp sitt stora bruna huvud och tog hans torrfluga. Sedan var det ”något” som tog hans fluga och bara ”tuffade och gick” rakt ut i älven. Ingen tokrusning, utan långsamt drog fisken lina av rullen. Vad det var får vi aldrig veta eftersom kroken lossnade efter några minuters dragkamp.
Adam hade stått vid en av poolerna ovanför lägret och fiskade när en mindre öring högg. Han drillade fisken när den plötsligt fick fantastiska krafter och rusade ut i poolen. Adam fattade ingenting och greppet runt handtaget hårdnade. Då går en skaplig öring, kanske tre kilo, upp och slår i ytan. I käften har den Adams lilla öring! Den större fisken bet sig envist fast, och inte förrän det var dags för håven släppte den. Vi hade tidigare under veckan funderat på om öringen verkligen är kannibal, och nu fick vi verkligen svar på vår fundering.
Johnny har inte ro att sitta kvar, utan drar nedströms för att försöka lura någon av klunsarna som står och lurar på Näsets nacke. Vi andra tar det lugnt i lägret ett tag, tar en extra kopp kaffe, sover en stund, binder några giftiga flugor till kvällsfisket. Efter ett par timmar är dock lägret åter tomt, och jag går nedströms för att se hur det gått för Johnny. Och jodå - han har haft på ”tåget” igen, och även tappat det igen. Förutom det har han missat flera hugg.
Vi går tillsammans upp mot lägret, där vi träffar resten av gänget. Adam har bommat 4-5 fiskar och avslutat med att bryta av sitt nya Greenlinespö. Han är inte glad. Vår norska delegation har inte heller haft någon vidare framgång. Flera kontakter, men bara en fisk i håven.
Det känns som om gänget har lite oflyt just nu, men det finns botemedel, och sitter man på ryska tundran stavas botemedlet v-o-d-k-a. När drycken gjort oss varma inombords, och Volodjas mat gjort oss mätta vinglar (nåja, vi delade en flaska på åtta man) vi ut ur mattältet, ut i den ryska natten. Där mötes vi av ett fantastiskt norrsken som sträcker sig från väster till öster, från norr till söder. Ena stunden är det som ett långt ljust stråk, nästa som ljusa fläckar som försvinner och återskapas. Mäktigt!



Torsdag 25 augusti
Idag gick reveljen 04.00. I morgon åker vi härifrån, så det gäller att ta tillvara på tiden! Snabb frukost, kaffe och mackor, och sedan iväg snabbt som f-n. Alla fördelar sig över området, alla utom Peter som inte kan slita sig från sovsäcken. När alla kommit iväg drar jag på mig vadarna och strosar uppströms. Vid den översta poolen, den innan sjön, stannar jag. Jag har inte varit så här långt upp tidigare, och det är synd för poolen är perfekt. Solen är på väg upp bakom den närmsta kullen och gör att molnen glöder. En flock större fåglar bildar fina siluetter i motljuset. Den morgontrötta vinden leker lite håglöst i gräset vid mina fötter. För i jag vet inte vilken gång i ordningen under veckan tänker jag att det inte blir bättre än så här. Jag sitter och tittar ut över vattnet när plötsligt en stor fisk rumlar till på nacken. Ringarna har knappt försvunnit med strömmen ner bland stenarna förrän en öring hoppar halvmeterhögt lite längre uppströms. Snabbt vaknar jag ur mitt meditativa tillstånd, och får ordning på grejerna. Efter några kast hugger en fin öring mitt i blanksuget på nacken. Den vänder om och rusar nerströms så vevknoppen slår mig på fingrarna. Rusar den för långt är den förlorad, och jag bestämmer mig för att prova en metod som Björn Johansson visade mig i Pina för några år sedan. Jag lägger helt enkelt spöet bakåt, löst i handen, låser linan och går uppströms. Det låter minst sagt skumt, men fisken följer med! Den vänder där nere i skummet och simmar snällt uppströms. Jag går säkert 50-70 meter och kan där säker drilla fisken. Ännu en kanonfisk: 57 cm och 2,7 kilo.
Nu tänker jag ta fisken som hoppade och sätter på ett haröra med guldhuvud. Redan i första kastet efter flugbytet sticker tafsen iväg och jag svarar med ett mothugg. Nu blir det repris på förra drillen – fisken sticker nerströms, jag vänder och går uppströms. Landar fisken på samma ställe som den första. Den här är något mindre: 54 cm och 2,2 kg.
Som sagt – det blir inte bättre än så här…
Klockan nio har Volodja den riktiga frukosten klar, och vi kan slå oss ner vid ett bord dukat med bacon och ägg, korv, smörgås. Te, kaffe och juice. Det smakar förstås utmärkt efter morgonens fiske. Tyvärr är det bara jag som haft bra fiske. Någon virvel, något hugg, men ingen fisk i håven.
Efter frukost, nya tag. Adam och Frans blåser upp gummibåten och blir överskjutsade till andra sidan älven. Johnny och Peter tänker gå långt nerströms, förbi sjön, och undersöka strömmarna där. Ivar tar det lugnt vid lägret.
Kjetil och Cato ska ta storöring från båten mitt i poolen. De pratade med TV4-gänget som fiskade med Martin förra veckan och fick veta att de tagit en hel del fin öring på en musimitation. De fick också ett par av deras flugor och de är verkligen naturtrogna. 6-7 centimeter, öron, svans, nos och t.o.m. morrhår! Efter att ha kajkat runt en stund tröttnar de och väljer att i stället gå uppströms.
Adam och Frans kommer ganska snart tillbaka till vår sida. Det var nära på omöjligt att kasta i motvinden. Vad som gjorde överfarten värd besväret var att de såg en järv som simmade över älven. Grabbarna tyckte att den verkade större i naturen är på Skansen, ungefär som en labrador. Järven förklarade de stora spår vi såg häromdagen.
Jag går upp till sjönacken ovanför lägret, där en öring tar min Streaking caddis framför fötterna på mig och drar iväg med hela fluglinan och säkert 20 meter backing. Där ute lossnar flugan och när jag inspekterar den är kroken rejält utböjd. Var det en stor öring? Senare berättar Kjetil att han varit med om samma sak, och att den öringen vägde 1,9 kg. Vilka krutpaket!
Lunch kl 15 som vanligt. Ris och köttfärsbiffar smakade utmärkt.
Nu blåser det nog nästan storm. Trots det sprider vi ut oss igen, och trotsar blåsten. Det är fortfarande några timmar kvar innan det är mörkt, så några fiskar ska vi väl hinna med att få. Vinden gör dock att vi mer sitter och snackar än fiskar.
Vid middagen är Johnny och Peter tillbaka. De berättar om fantastiska strömmar fulla med fisk. De har fått tio över kilot och tappat minst lika många. De har också sett ett par laxar vältra sig i ytan. Strömmen var lite bredare och mer lugnflytande där de varit, och här och där stack det upp stora stenar. Även bottnen bestod till stor del av storsten och gjorde vadningen både svår och farlig. Inte konstigt att öringen trivdes där. Peter har tydligen tagit för vana att dra en och annan trekilosfisk, och har så gjort även idag.
Innan vi kryper in i tälten bestämmer vi oss för att äta frukost klockan sex, allt för att få några fisketimmar till.



Fredag 26 augusti
Klockan ringer 06.00. Helikoptern kommer 14.00 så det finns några timmar till fiske. Vi beslutar oss för att ta en snabb frukost nu och sedan fiska några timmar. Tyvärr är fisket segt denna sista förmiddag på tundran, och inte förrän framåt tiotiden får Adam och jag en varsin fisk. Efter det river vi lägret och tar det lugnt. Lunch ska vi äta på Rhyndacampen.
Det är bara Frans som inte vill ge upp. Flugutrustningen är det sista han packar ner. Tyvärr blev det ingen öring över tre kilo. Den här gången vill säga… Men han har förbättrat sitt personbästa sådär 5-6 gånger under veckan, så han är nog ganska nöjd ändå.
Helikoptern är för en gångs skull försenad, och dyker inte upp över kullarna förrän kvart över två. Den som först stiger ur är överkuckun himself, Peter Power, som förärar sina gäster sitt sällskap. När vi kommer till Rhynda är lunchen framdukad, och Power säger att ”I think I will enjoy you for lunch. I’ll sit here and the campmanager there” säger han och pekar. Han ser sedan till att han själv blir serverad först. Att det sitter sju gäster runt bordet tänker han inte på. Han berättar högt och brett om den ena skabrösa eskapaden efter den andra, och gänget runt bordet sitter bara och gapar. Efter måltiden kan grabbarna inte prata om annat är Peter Power och hans ytterst självupptagna person. Men lunchen var god. Ryssarna är fantastiska på soppa.
Klockan 16 lyfter helikoptern, och vänder nosen mot Tomani. Där står bussarna och väntar på att ta oss till Murmansk. Efter två timmar, med livet som insats, kan vi kliva ur bussarna utanför det finfina hotellet Meredian. Efter en snabb dusch och en kort tur för att åtminstone få en liten uppfattning om Murmansk, samlas vi i hotellets pub för att ta en öl innan middagen. Många öl och vodka senare, och alldeles för sent, somnar åtta mycket nöjda öringfiskare in efter en strålande avslutning på en strålande fiskevecka.



Sammanfattning vecka 34
Veckan inleddes med lite svalare väder, regnskurar och kanonfiske i den lilla älven Pina. När vädret vände och blev bra, med värme och sol, blev fisket trögare. Trots det uppfyllde veckan allas förväntningar. Vi hade till exempel att överraskande bra torrflugefiske, trots gråväder och uteblivna kläckningar.
Tack vare fina fångster redan de första dagarna var det ett avslappnat gäng som trivdes finfint på tundran. Det kändes som om det inte spelade så stor roll om fisken bet eller inte. Eller om man fiskade över huvud taget. Huvudsaken var att vara där, mitt i öringhimlen, och veta att man när som helst kunde gå ut och fiska, och ha chans på ett nytt personligt rekord.
Att vi var en person mer än vanligt i gruppen märkte vi inget av. De områden vi besökte består av goda fiskeplatser överallt, så det är inga problem att hitta en egen nacke, strömkant eller djuphåla.
Bidragande till den bra stämningen var förstås Volodja, som bjöd på mycket bra service, med rikligt med god mat när som helst på dygnet.

Nästa år åker vi igen...